Om jag ändå kunde
Snötäcket låg tjockt över landskapet och jag visste ingenting
När jag snubblade fram i ett hårt klimat, där allt gjorde ont
Kylan höll mig i sitt grep men något i din röst var början på något nytt
Något jag då inte visste något om, då jag levde som i ett töcken
Det enda jag såg framemot, var att höra din röst
I takt med snösmältningen, börjar jag känna en strimma hopp
Även om jag snubblade fram, är allt inte kallt och hårt, för du finns där nånstans
Vid det första andetaget efter ha hört dig skratta får mig att vilja höra det igen
När knopparna brister och musöronen syns, fäller jag en stilla tår
När jag upptäckte att jag vaknat upp igen, det är så länge sedan sist
Du kan flytta berg, som när första vårregnet smattrar mot mitt fönster
Och ljudet är nästan lika ljuvligt som ditt gapskratt
Din röst i mina öron när jag vaknar ur en dröm, får mig nästan att vilja somna om
Fåglarna har nu återvänt och allt är som vanligt, men ändå inte
Backar när jag blir rädd, och det känns som allt rasar inombords ibland
Som när ett åskoväder drar förbi, och jag känner mig helt tom
Att lära sig dansa i regnet, att kunna lita på varann
Dina ögon glittrar likt när solens strålar träffar havet,
som små gyllende diamanter i perfekt symmetri speglar vattenytan
Som en bris genom trädkronornas blad ger ett fladdrande ljud,
som likt en lätt viskning som bara vi kan höra